Skräck, sjukdom och stark vänskap – Ingela Jansson om sina åtta år i Kalityfängelset
Biografier

Skräck, sjukdom och stark vänskap – Ingela Jansson om sina åtta år i Kalityfängelset

Hon är småstadstjejen som drogs in ett kriminellt nätverk och fängslades i etiopiska Kality. I skräckfängelset upplevde hon misär och blev svårt sjuk – och när hon sedan släpptes efter åtta år visste hon varken hur sina döttrar såg ut eller vem som var statsminister i Sverige. SelmaStories har intervjuat Ingela Jansson som nu ger sin egen berättelse i boken ”Mina åtta år i Kality”.

Av: Linda Fritiofsson
Fotograf: Susanne Walstrom
Publicerad: 15 december 2020

Hon är småstadstjejen som drogs in ett kriminellt nätverk och fängslades i etiopiska Kality. I skräckfängelset upplevde hon misär och blev svårt sjuk – och när hon sedan släpptes efter åtta år visste hon varken hur sina döttrar såg ut eller vem som var statsminister i Sverige. SelmaStories har intervjuat Ingela Jansson som nu ger sin egen berättelse i boken ”Mina åtta år i Kality”.

Det är 2007 och vinter håller på att bli vår. Ingela Jansson sitter i en bil som åker över Öresundsbron och från högtalarna spelas Gnarls Barkley. I förarsätet bredvid sitter hennes nya pojkvän och i baksätet slumrar hennes sjuåriga dotter. De tre är på väg att lämna landet och hon kommer snart att vara efterlyst i Sverige. Det är efter en bilaffär för några år sedan som allt har gått utför i hennes liv. Hon arbetade som bilförsäljare och började göra affärer med en man som visade sig förse ett kriminellt nätverk med bilar. Snart var hon själv indragen i bluffverksamheten. Nu har hon dömts till två och ett halvt års fängelse för bedrägerier och för att komma undan fängelsestraffet, som skulle innebära att hennes ena dotter placeras i fosterfamilj, är hon den här dagen för nästan 14 år sedan på väg att fly landet.

Grips efter tre år i Etiopien

De bilar genom Europa och tar färjan till Marocko för att i maj landa på flygplatsen i Addis Abeba, staden där hennes pojkväns familj bor. Här ska de börja om och försörja sig genom att hyra ut en grävmaskin som de köpt i Europa. Men livet i Etiopien blir inte som hon tänkt sig, och när de efter några år har svårt att få det att gå runt skriver paret ut checkar som saknar täckning i samband med att de startar upp en ny verksamhet. De grips av etiopisk polis och efter att hon varit efterlyst i Sverige i tre år fängslas Ingela i ökända Kality. Hon döms till lagens strängaste straff, 55 år.

Hade du hört talas om Kality när du hamnade där?

– Vi hade en grävmaskin utanför Addis och för att åka till den passerade man Kality. En dag när vi åkte förbi med bilen och jag såg de där militärklädda männen i vakttornen frågade jag mitt ex var det var för ställe; och han svarade att det var ett av världens värsta fängelser. Det är ju så mycket som faller i glömska, men det ögonblicket minns jag glasklart och jag ryser när jag tänker på det nu.

Mina åtta år i Kality är Ingelas egen berättelse om åren i fångenskap och hur hon, en bilhandlardotter från Västgötaslätten, hamnade i ett av världens mest fruktade fängelser. Det har tidigare gjorts en P1-dokumentär om henne som haft över en miljon lyssnare – men nu kommer alltså boken (som hon skrivit tillsammans med medförfattaren journalisten Lena Lindehag) som ger en än mer fördjupad bild av personen bakom kvällspressens löpsedlar.

“Det har varit tufft och smärtsamt att göra den här boken – men också befriande”

– Det har varit tufft och smärtsamt att göra den här boken – men också befriande. Ibland har det nästan varit som om jag har betraktat mig själv, och den lilla tjej som jag faktiskt var när allt började, utifrån. I jobbet med boken har jag fått fylla en tidslinje med en massa händelser som jag har fått gå igenom, vilket gjort att jag förstått saker och lärt mig mycket om mig själv.

Växer upp i en bilhandlarfamilj

Ingela Jansson växer upp i stor bilhandlarfamilj i Västsverige. Det är 80-tal och materiellt sett har hon och syskonen det bra. I villan på landet är rummen fulla av leksaker. Barnen har egna hästar och motorcrosscyklar, och på loven blir det utflykter till Kolmården och Liseberg. Men uppväxten kantas också av bråk, fylla och våld. Hon är ofta rädd i hemmet och efter att hon själv kontaktat socialen i tonåren blir hon under en tid placerad i familjehem. Boken skildrar en utsatt uppväxt där framgång och pengar var allt som räknades, och i efterhand har Ingela insett att hon inte hade rätt verktyg för att leva det normala familjeliv som hon egentligen ville ha. Men även om hon idag förstår hur det har påverkat hennes liv så avsäger hon sig inte ansvaret för de val hon gjort.

Varför tror du att du hamnade i den kriminella världen?

– Det är inte en enskild händelse utan många som leder fram till det. Jag tror inte på att jag som 22-åring med man och två barn vaknar upp en morgon i vår villa och tänker: nu ska jag nog ge mig in i en kriminell värld. Det är många saker som påverkar en och en är att jag växte upp i en gråzon. Det pågick affärer som inte var helt okej och jag kom i kontakt med personer som rörde sig i den världen. När jag väl stod inför de val som blev avgörande, så var inte steget så stort. Jag har förstått mer om min uppväxt och destruktiva mönster och insett att Jack, som man kan läsa om i boken, påminde mig om min pappa. Hos honom sökte jag bekräftelse på ett liknande sätt.

Helvetet i fängelset blir vardag

”Kotera! kotera!” Så skriker de i högtalarna varje morgon i Kality då det är dags att räkna fångarna. Ingela har blivit ”Angelina” i fängelset och här upplever hon både misär och förnedring. Fångarna trängs i salar där det härjar råttor och sjukdomar, och hon är för det mesta både törstig och hungrig. I Kality är det dessutom ofta bråk mellan fångarna som anger varandra. Hon vet inte när eller om hon kommer att komma ut och hon tänker ofta på de varnande orden hon hörde i häktet. Once you get in, you never get out. Ingela mår psykiskt dåligt, i vissa perioder går hon på tunga mediciner och vid ett tillfälle försöker hon att ta sitt liv med tabletter. Hon blir också svårt sjuk och är nära att dö när kroppen försvagas i brist på mat och sjukdom.

Det är förfärliga förhållande du beskriver. Vad är det som gör att du ändå uthärdar?

– Det är kärleken till mina barn, drömmen om att återse dem. När jag tappade hoppet och inte längre orkade handlade det inte om att jag inte ville fortsätta kämpa, utan att jag inte ville att mina döttrar skulle behöva vänta på mig. Under en tid tänkte jag att det skulle bli enklare för dem om jag försvann helt och hållet. Min äldsta dotter hade en så ljus bild av mig. På min trettioårsdag fick jag ett brev i fängelset av henne där hon skrev ”du är fin precis som en mamma ska vara”. Att den bilden skulle suddas ut och att en annan av mig som sjuk skulle ta form gjorde för ont. Men när jag faktiskt överlevde efter att ha tagit alla de där tabletterna så försökte jag aldrig igen. Det var som att det var meningen att jag skulle fortsätta, berättar hon.

“Mitt i misären, medan råttorna sprang över golvet, kunde vi fnissa tillsammans som två tonåringar”

Men trots misär och sjukdomar så finns det också ljusa stunder i fängelset. Ingela blir vän med några av kvinnorna som delar hennes liv i Kality. Två av dem, Hanna och Neshline, har hon kontakt med än idag.

– När det gäller Hanna så var det först en påtvingad vänskap – vi var sänggrannar och hade inte valt varandra. Det var 52 centimeter mellan oss och det är oerhört svårt att komma överens under sådana förhållanden. Men vi blev sedan vänner. Jag lärde henne engelska och hon mig amhariska, och till slut hade vi ett eget språk blandat med teckenspråk som bara vi förstod. Vi fick en djup kontakt och hörs faktiskt varje vecka.

Medan Hanna hade växt upp i den på etiopiska landsbygden var Neshline en mer världsvan medelklasstjej från Sydafrika. De träffades under en tid då Ingela mådde bättre och i det isoleringsskjul som de bodde i tillsammans under en tid hade de långa samtal och påminde varandra om vilka de hade varit innan.

– Jag och Neshline kunde prata om allt från våra tidigare förhållanden till böcker vi hade läst. Vid ett tillfälle hade jag fått en kokosolja från ambassaden och då kom vi på att vi skulle göra en ansiktsskrubb genom att blanda den med lite socker. Mitt i misären, medan råttorna sprang över golvet, kunde vi fnissa tillsammans som två tonåringar.

“Att läsa om familjeliv eller något som överhuvudtaget påminde om ett vanligt liv var först för smärtsamt”

Du läste mycket i fängelset. Vad betydde böckerna för dig under de här åren?

– Till en början avfärdade jag dem. Att läsa om familjeliv eller något som överhuvudtaget påminde om ett vanligt liv var för smärtsamt. Men sedan ändrades det där och läsningen blev istället ett sätt att få gå in i andra världar. Jag läste allt från deckare till Strindberg. Böckerna betydde väldigt mycket.

Efter 2 940 dagar i Kalityfängelset får Ingela veta att hon ska släppas. Hon blir benådad av Etiopiens president på grund av hälsoskäl, och kan först inte tro att det är sant. Overklighetskänslorna är lika starka som den dag hon klev ur minibussen innanför Kalitys grindar. Sista kvällen ägnar hon åt att dela ut sina ägodelar och tidigt nästa morgon sprakar till det i högtalaren. ” Angelina Jansson, tefechi.”. Hon är fri. Många kramar om henne och gråter.

När hon i februari 2018 landar på Arlanda vet hon varken hur sina döttrar ser ut eller vem som är statsminister i Sverige. På flygplatsen har journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som satt fängslade i Kality under drygt ett år kommit för att möta henne och ge henne en mobiltelefon. Det har nu gått nästan tre år sedan Ingela blev fri och hon trivs med tillvaron. Hon lever i en relation, arbetar och studerar. Hon har en examen som friskvårds- och kostkonsult med kbt-inriktning och vidareutbildar sig till socialpedagog samtidigt som hon arbetar deltid inom socialpsykiatrin.

– Jag är lycklig varje dag. Det finns förstås saker som gör mig ledsen och ibland möts jag av motgångar, men det är så ju livet är. Jag är tacksam över min relation och känner en stark passion över att få arbeta med utsatta kvinnor och människor i utanförskap inom socialpsykiatrin.

Hur var den första tiden i frihet?

– Det var verkligen inte lätt, jag hade ju ingen närstående som tog emot mig. Och det var väldigt smärtsamt att förstå att det fanns ett avstånd mellan mig och mina barn. Som förälder vill du krama ditt barn som vanligt även om det så gått 20 år. Men för ett barn, vars förälder har tagits ifrån en när man är yngre, blir det inte samma sak. Även om min äldsta dotter hade saknat mig så tog det tid att bygga upp ett förtroende.

När man läser boken är det svårt att tänka att du bara är 40 år. Du har varit med om så mycket och skriver själv att det var en ny människa som steg ut i friheten 2018. Hur ser du på framtiden – vad drömmer du om?

– Min högsta önskan är att vinna tillbaka mina barns villkorslösa kärlek, och jag hoppas att den relation jag lever i idag ska vara livslång. Jag vill också ge hopp och inspiration till alla som befinner sig tuffa situationer och som står inför stora val i livet. Att försöka förstå sig själv är en väg framåt – och jag vill ge stöd till dem som gjort fel, sårat och svikit. Jag tror på att ska vi ska våga säga förlåt och förlåta.

 

Mina åtta år i Kality ges ut på förlaget Forum den 15/12. Då kommer också ljudboken som är inläst av Hedda Stiernstedt.

 

Utdrag ur Mina åtta år i Kality:

”Jag har allt svårare att hålla koll på datum och dagar. Dels för att det är en helt annan tidräkning i Etiopien, dels för att jag är så avtrubbad av mediciner. Dessutom bryr jag mig inte längre om tiden. Jag bara accepterar den, att den går, och jag upprepar min bön till Gud: Den dag jag är redo, släpp ut mig. Till dess, låt mig bara överleva så att jag får återse mina barn. Bönen gör mig trygg. Jag våndas inte längre över min situation. En dag ropas mitt namn ut i den sprakande högtalaren på gården. Jag vet att det är december, men är osäker på vilket datum. Lommar i väg till kontoret där jag hälsar på militärpoliserna på det sätt som jag fått lära mig: jag håller vänstra handen om höger handled och niger lätt, samtidigt som jag låter den överordnade ta min högra hand. En kvinna från svenska ambassaden möter mig. Jag hoppas som alltid på att få ett positivt besked om utlämning eller benådning men noterar att det står en tårtkartong på bordet. På ett fat ligger kakor uppdukade.

– Grattis! säger tjänstemannen och spricker upp i ett förväntansfullt leende. Det är visst din trettioårsdag i morgon.

Tårtan är av choklad och den smakar gudomligt. Jag kan inte komma på ett bättre ord. Den sammetslena aromen i min gom. Att sätta skeden i den triangelformade biten, skopa loss en munsbit. Igen och igen och igen. Jag är rörd och håller nästan på att börja gråta då ambassadkvinnan räcker över ett kuvert.

– Varsågod. En hälsning från Michelle.

Jag sliter upp brevet medan blodet pulserar så. hårt att min t-shirt måste ha hoppat. Michelle har alltså kommit ihåg min födelsedag och har i god tid skrivit ett brev. Och så har ambassaden lyckats få till ett besök. Det känns märkligt. Jag har inte uppfattat att de bryr sig särskilt mycket om mig. Jag vecklar ut lappen från min dotter och läser. Hon har en ny handstil nu, säkrare, prydligare. ”Grattis mamma på din trettioårsdag, du är inte gammal, du är fin, som en mamma ska va!” Det rinner över. All smärta väller ut igen, tar ett grepp om hela min själ och ruskar om mig. Den väcker mig till verkligheten som jag lyckats förtränga. Där sitter min elvaåriga dotter som jag svikit så fullkomligt och skickar en hälsning till sin värdelösa mamma på hennes trettioårsdag. ”Du är fin, som en mamma ska va.” Jag gråter. Jag är misslyckad, trasig, övermedicinerad och sitter i fängelse. Jag är smutsig och ful. Stackars barn. Hennes bild av mig är fel. Hon tror fortfarande att jag är fin, hon tror fortfarande att jag är hennes fina mamma. Michelle skulle bli så besviken om hon såg mig nu. Jag är absolut ingenting av vad en mamma ska vara. Ingenting.”

Köp boken här

Köp boken här

Lyssna på boken här

Lyssna på boken här

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN FRÅN ADLIBRIS OCH BOOKBEAT, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på Selmas boktips

Jag accepterar villkoren.

En sida till? Fortsätt läs!