Du läste mycket i fängelset. Vad betydde böckerna för dig under de här åren?
– Till en början avfärdade jag dem. Att läsa om familjeliv eller något som överhuvudtaget påminde om ett vanligt liv var för smärtsamt. Men sedan ändrades det där och läsningen blev istället ett sätt att få gå in i andra världar. Jag läste allt från deckare till Strindberg. Böckerna betydde väldigt mycket.
Efter 2 940 dagar i Kalityfängelset får Ingela veta att hon ska släppas. Hon blir benådad av Etiopiens president på grund av hälsoskäl, och kan först inte tro att det är sant. Overklighetskänslorna är lika starka som den dag hon klev ur minibussen innanför Kalitys grindar. Sista kvällen ägnar hon åt att dela ut sina ägodelar och tidigt nästa morgon sprakar till det i högtalaren. ” Angelina Jansson, tefechi.”. Hon är fri. Många kramar om henne och gråter.
När hon i februari 2018 landar på Arlanda vet hon varken hur sina döttrar ser ut eller vem som är statsminister i Sverige. På flygplatsen har journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som satt fängslade i Kality under drygt ett år kommit för att möta henne och ge henne en mobiltelefon. Det har nu gått nästan tre år sedan Ingela blev fri och hon trivs med tillvaron. Hon lever i en relation, arbetar och studerar. Hon har en examen som friskvårds- och kostkonsult med kbt-inriktning och vidareutbildar sig till socialpedagog samtidigt som hon arbetar deltid inom socialpsykiatrin.
– Jag är lycklig varje dag. Det finns förstås saker som gör mig ledsen och ibland möts jag av motgångar, men det är så ju livet är. Jag är tacksam över min relation och känner en stark passion över att få arbeta med utsatta kvinnor och människor i utanförskap inom socialpsykiatrin.
Hur var den första tiden i frihet?
– Det var verkligen inte lätt, jag hade ju ingen närstående som tog emot mig. Och det var väldigt smärtsamt att förstå att det fanns ett avstånd mellan mig och mina barn. Som förälder vill du krama ditt barn som vanligt även om det så gått 20 år. Men för ett barn, vars förälder har tagits ifrån en när man är yngre, blir det inte samma sak. Även om min äldsta dotter hade saknat mig så tog det tid att bygga upp ett förtroende.
När man läser boken är det svårt att tänka att du bara är 40 år. Du har varit med om så mycket och skriver själv att det var en ny människa som steg ut i friheten 2018. Hur ser du på framtiden – vad drömmer du om?
– Min högsta önskan är att vinna tillbaka mina barns villkorslösa kärlek, och jag hoppas att den relation jag lever i idag ska vara livslång. Jag vill också ge hopp och inspiration till alla som befinner sig tuffa situationer och som står inför stora val i livet. Att försöka förstå sig själv är en väg framåt – och jag vill ge stöd till dem som gjort fel, sårat och svikit. Jag tror på att ska vi ska våga säga förlåt och förlåta.
Mina åtta år i Kality ges ut på förlaget Forum den 15/12. Då kommer också ljudboken som är inläst av Hedda Stiernstedt.
Utdrag ur Mina åtta år i Kality:
”Jag har allt svårare att hålla koll på datum och dagar. Dels för att det är en helt annan tidräkning i Etiopien, dels för att jag är så avtrubbad av mediciner. Dessutom bryr jag mig inte längre om tiden. Jag bara accepterar den, att den går, och jag upprepar min bön till Gud: Den dag jag är redo, släpp ut mig. Till dess, låt mig bara överleva så att jag får återse mina barn. Bönen gör mig trygg. Jag våndas inte längre över min situation. En dag ropas mitt namn ut i den sprakande högtalaren på gården. Jag vet att det är december, men är osäker på vilket datum. Lommar i väg till kontoret där jag hälsar på militärpoliserna på det sätt som jag fått lära mig: jag håller vänstra handen om höger handled och niger lätt, samtidigt som jag låter den överordnade ta min högra hand. En kvinna från svenska ambassaden möter mig. Jag hoppas som alltid på att få ett positivt besked om utlämning eller benådning men noterar att det står en tårtkartong på bordet. På ett fat ligger kakor uppdukade.
– Grattis! säger tjänstemannen och spricker upp i ett förväntansfullt leende. Det är visst din trettioårsdag i morgon.
Tårtan är av choklad och den smakar gudomligt. Jag kan inte komma på ett bättre ord. Den sammetslena aromen i min gom. Att sätta skeden i den triangelformade biten, skopa loss en munsbit. Igen och igen och igen. Jag är rörd och håller nästan på att börja gråta då ambassadkvinnan räcker över ett kuvert.
– Varsågod. En hälsning från Michelle.
Jag sliter upp brevet medan blodet pulserar så. hårt att min t-shirt måste ha hoppat. Michelle har alltså kommit ihåg min födelsedag och har i god tid skrivit ett brev. Och så har ambassaden lyckats få till ett besök. Det känns märkligt. Jag har inte uppfattat att de bryr sig särskilt mycket om mig. Jag vecklar ut lappen från min dotter och läser. Hon har en ny handstil nu, säkrare, prydligare. ”Grattis mamma på din trettioårsdag, du är inte gammal, du är fin, som en mamma ska va!” Det rinner över. All smärta väller ut igen, tar ett grepp om hela min själ och ruskar om mig. Den väcker mig till verkligheten som jag lyckats förtränga. Där sitter min elvaåriga dotter som jag svikit så fullkomligt och skickar en hälsning till sin värdelösa mamma på hennes trettioårsdag. ”Du är fin, som en mamma ska va.” Jag gråter. Jag är misslyckad, trasig, övermedicinerad och sitter i fängelse. Jag är smutsig och ful. Stackars barn. Hennes bild av mig är fel. Hon tror fortfarande att jag är fin, hon tror fortfarande att jag är hennes fina mamma. Michelle skulle bli så besviken om hon såg mig nu. Jag är absolut ingenting av vad en mamma ska vara. Ingenting.”