Jag föreställer mig: Hon går uppför den branta Malmskillnadsgatan med en packe böcker under armen. Flätan dunsar tungt på ryggen, hennes gång är haltande men lätt. Ivern i kroppen, i tanken. Septemberluften hög och klar över hustaken, hennes kjolkant sveper över de grå gatstenarna. Ljuden, lukterna; droskor skramlar förbi, klackar klapprar, rop och röster, duvornas tröga kuttrande, vedröken i luften, lortvattnet i rännstenen, främmande kroppars utdunstningar när hon passerar dem på gatan.
Storstadsmyllret. Septemberluften; kanske tänker hon på äpplen och saknar helt kort och svidande trädgårdens stillhet om hösten där hemma. Här är människor överallt, okända varelser som hastar fram med tydliga mål, hon vet ingens namn eller historia. Ett förbiflimrande ansikte bara, någon hon möter, ser och genast glömmer. Hon har aldrig riktigt känt sig hemma i Stockholm, tycker staden är ful och stökig och obegriplig. Men hon behöver vara här nu för att bana sig en väg framåt.