Läs ett utdrag ur ”Den sista flickan” av Nadia Murad
Läs ett utdrag ur ”Den sista flickan” av Nadia Murad
Författarna

Läs ett utdrag ur ”Den sista flickan” av Nadia Murad

Av: Utanprofil
Publicerad: 11 oktober 2018

21 år gammal såldes Nobelpristagaren Nadia Murad som sexslav till IS. Den självbiografiska boken Den sista flickan skildrar den fasansfulla tiden i fångenskap. Läs ett utdrag ur hennes drabbande berättelse.

Läs också: Fredspristagaren Nadia Murad såldes som sexslav till IS — vi har träffat henne

Flickor som jag packades in i två av bussarna. Den tredje bussen steg pojkarna på – även tonåringar som Nuri och min brorson Malik, som hade benådats i Kocho för att de var unga. De var lika skräckslagna som vi. Bepansrade jeepar fulla med IS-medlemmar stod redo att eskortera bussarna. Det var som om vi skulle gå i krig – vilket vi kanske skulle.

Medan jag väntade i folksamlingen kom en soldat fram till mig. Det var samme man som tidigare hade petat bland sjalarna med sitt gevär, och han höll fortfarande det vapnet i handen.
”Kommer du att konvertera?” frågade han mig. Precis som när han lekte med våra sjalar hånlog han, förlöjligade oss. Jag skakade på huvudet.
”Om du konverterar får du stanna här”, sa han och gestikulerade bort mot skolan, där mamma och mina systrar var. ”Du får vara tillsammans med din mamma och dina systrar och säga åt dem att konvertera, de också.” Jag skakade på huvudet en gång till. Jag var för rädd för att säga något.
”Då så.” Han slutade hånle och blängde på mig. ”Då får du hoppa på bussen med alla de andra.”

De lät oss inte röra vid eller prata med varandra.

Bussen var enorm. Åtminstone fyrtio rader med sex sittplatser vardera skildes åt av en lång, upplyst mittgång och omgavs av fönsterrutor täckta med fördragna gardiner. Medan platserna fylldes blev det snart kvavt och svårt att andas därinne, men när vi försökte öppna fönstren – eller bara dra isär gardinerna så att vi kunde se ut – skrek en soldat genast åt oss att sitta still.
Jag satt nära chauffören och hörde hur han pratade i sin mobiltelefon. Jag undrade om han skulle avslöja vart vi var på väg. Men han pratade turkmeniska, så jag förstod inte vad han sa. Från min plats vid mittgången tittade jag på chauffören och ut på vägen genom den stora vindrutan. Det var mörkt när vi körde iväg från skolan, så det enda jag såg när han slog på strålkastarna var en liten fläck svart asfalt och ett och annat träd eller en buske. Jag kunde inte se bakåt, så jag fick inte se på medan Solagh Institute bleknade bort i bakgrunden med min mamma och mina systrar därinne.

Läs mer: Förläggaren Sara Nyström om Nadia Murads fredspris: ”Fantastiskt lycklig”

Vi åkte i hög fart, två bussar fulla med flickor längst fram och en med pojkar längst bak, och de vita jeeparna som ledde och följde karavanen. Det var kusligt tyst i vår buss. Det enda jag kunde höra var fotstegen från en soldat som gick fram och tillbaka längs mittgången och ljudet av motorn. Jag började känna mig åksjuk och försökte blunda. Lukten av svett och kroppsodörer fyllde bussen. En flicka längre bak spydde i sin hand, först våldsamt och sedan – när en soldat skrek åt henne att sluta – så tyst hon kunde. Hennes spya utsöndrade en sur stank som spreds genom bussen och var näst intill olidlig, och några flickor som satt nära henne började också spy. Ingen kunde trösta dem. De lät oss inte röra vid eller prata med varandra.

Hans gröna ögon lyste och hans mun förvreds i ett leende.

Soldaten som vandrade i mittgången var en lång man i trettiofemårsåldern som hette Abu Batat. Han verkade trivas med sitt jobb, stannade stundtals till vid vissa rader för att spana in tjejerna och siktade in sig på dem som satt hopkrupna eller låtsades sova. Efter ett tag började han dra vissa tjejer från sätena och skicka dem längst bak i bussen, där han sa åt dem att ställa sig mot väggen. ”Le!” sa han, sedan tog han en bild med sin mobiltelefon. Han skrattade medan han gjorde det, som om han roades av paniken som grep tag i varje flicka han valde ut. När de tittade ner i marken av rädsla skrek han: ”Lyft på huvudet!” Och för varje tjej verkade han bli lite djärvare.

Jag slöt ögonen och försökte blockera det som hände. Trots att jag var så rädd var min kropp så utmattad att jag snabbt somnade. Men någon vila fick jag inte. Varje gång jag somnade in ryckte mitt huvud till och jag öppnade förskräckt ögonen, sedan satt jag bara där och stirrade ut genom vindrutan tills jag efter en stund mindes var jag var. Jag var inte helt säker, men det verkade som om vi var på väg till Mosul, som tjänade som Islamiska statens huvudstad i Irak. Övertagandet av staden var en enorm triumf för IS, och i filmer på nätet kunde man se hur de firade efter att ha ockuperat gatorna och myndighetsbyggnaderna och blockerat vägarna runt Mosul. Under tiden svor de kurdiska och de centrala irakiska styrkorna att de skulle ta tillbaka staden från IS-krigarna, om det så skulle ta flera år. Vi har inte flera år på oss, tänkte jag och somnade igen.

Plötsligt kände jag en hand på vänstra axeln. När jag öppnade ögonen såg jag Abu Batat stå över mig. Hans gröna ögon lyste och hans mun förvreds i ett leende. Mitt ansikte var ungefär i höjd med pistolen han bar i ett hölster i sidan, och jag kände mig som en stor sten där jag satt, utan att kunna röra mig eller säga något. Jag blundade igen, bad till Gud att han skulle gå därifrån, men då kände jag hur han rörde sin hand sakta tvärsöver axeln, hur den snuddade vid min hals och sedan fortsatte ner längs främre delen av dräkten tills den stannade över mitt vänstra bröst.

Jag började gråta och mina tårar föll i hans hand, men han slutade ändå inte

Det kändes som eld. Ingen hade rört vid mig på det sättet förut. Jag öppnade ögonen men tittade inte på honom, jag tittade bara rakt fram. Abu Batat stoppade in handen innanför klänningen och grep tag i mitt bröst, hårt som om han ville göra mig illa, sedan gick han iväg. Varje sekund med IS var en del av en långsam, kvalfull död – för både kroppen och själen – och det där ögonblicket på bussen med Abu Batat var det ögonblick då jag började dö.

Jag kom från en by och hade fostrats i en bra familj. Varje gång jag gick hemifrån, oavsett vart jag skulle, granskade min mamma mig. ”Knäpp skjortan, Nadia”, sa hon. ”Var en fin flicka.” Nu tafsade den här främlingen brutalt på mig, och det fanns inget jag kunde göra åt saken. Abu Batat fortsatte gå fram och tillbaka i bussen, tafsade på tjejerna som satt intill mittgången och strök sin hand över oss som om vi inte var människor, som om han inte var det minsta rädd att vi skulle röra på oss eller bli arga. När han kom till mig igen grep jag tag i hans hand och försökte hindra honom från att stoppa in den under klänningen. Jag var för rädd för att prata.

Jag började gråta och mina tårar föll i hans hand, men han slutade ändå inte. Det här är det som sker mellan kära personer när de gifter sig, tänkte jag. Det hade varit min syn på världen, och på kärleken, i hela mitt liv, från stunden då jag var gammal nog att förstå vad ett äktenskap var, genom alla romanser och bröllopsfester i Kocho, ända fram till det ögonblick då Abu Batat rörde vid mig och krossade den tanken.

”Han har gjort så mot alla tjejer som sitter vid mittgången”, viskade flickan som satt i mellansätet intill mig. ”Han har tagit på allihop.”
”Snälla, byt med mig”, bad jag henne. ”Jag vill inte att han ska ta på mig igen.”
”Jag kan inte”, svarade hon. ”Jag vågar inte.”
Abu Batat fortsatte gå fram och tillbaka längs mittgången och stanna till framför de tjejer han gillade mest. När jag slöt ögonen kunde jag höra det svischande ljudet av hans säckiga vita byxor och sandalerna som klapprade mot fötterna. Då och då hördes en arabisk röst från kommunikationsradion som han höll i ena handen, men det var för mycket störningar för att jag skulle kunna urskilja exakt vad som sades.

Varje gång han gick förbi mig strök han sin hand över min axel och över mitt vänstra bröst, sedan gick han. Jag svettades så mycket att det kändes som om jag duschade. Jag lade märke till att han undvek tjejerna som spytt tidigare, så jag stoppade fingrarna i halsen för att själv försöka spy. Jag hoppades att jag skulle täcka hela klänningen med spyor och på så sätt hålla hans hand borta från mig, men det var ingen idé. Jag hulkade obehagligt, men ingenting kom upp.

Foto: Thomas Duffé

KÖP BOKEN HÄR

KÖP BOKEN HÄR

En sida till? Fortsätt läs!