Utdrag ur "Spelet är spelet" - Leo Carmona
Läs ett utdrag ur
Böckerna

Läs ett utdrag ur "Spelet är spelet" - om Leo Carmonas dramatiska liv

Av: Johanna Stenius
Publicerad: 28 augusti 2017

DET BÖRJAR MED SMÅBROTT och bax, men leder snart in i det största gangsterkriget i Sveriges historia. 22-årige Carlos ville aldrig bli gangster, så hur hamnade han här?

Spelet är spelet är en skoningslös skönlitterär berättelse om utanförskap och samhällets hårda baksida, baserad på historier runt Leo ”Kinesen” Carmona. Leo har en bakgrund som kriminell och inifrån fängelset grundade han Sveriges mest kontroversiella hiphopgrupp Kartellen. 

Se en unik intervju med Leo Carmona här.


Utdrag ur true crime fiction-romanen Spelet är spelet

Min familj hade inte några pengar. Men i Jordbro var inte det något problem. Stället var genomkorrumperat. Och den som inte hade? Han hustlade. Det var nu kriminaliteten smög sig in i mig som en cancer och jag började fucka ur. Jag följde bara med strömmen och gick på impuls i en blandning av nyfikenhet, bus, ungdomsrevolt och viljan att passa in. Jag fick lära mig snattarspelet av de äldre grabbarna. Över en natt blev jag lärling. Hugo och hans kompis Markovic tog sitt hustle på allvar och använde sig av genomtänkta strategier. En distraherade medan två jobbade. Eller tvärtom. Vi stack till NK och köpte stora papperskassar med loggan på för att sedan gå runt på stan och låtsasshoppa. Gick man med en NK-påse signalerade det att man hade råd. Butiksbiträdena sänkte garden. Jag fick en speciell outfit av grabbarna som enbart skulle användas vid jobb, svennekläder. Allt handlade om förklädnad. Min första lektion i att bli en kameleont. Det fungerade och betydde åtminstone småpengar i fickorna. Eftersom jag var lärling fick jag räkna med lägre provision. Men det genererade McDonald’s-slantar och lite fräscha kläder. Jag behövde inte längre titta på medan Haningeöverklassen åt eller göra om mina outfits. Jag slapp stressmomenten som varit förbundna med para-jok. Jag bytte en stress mot en annan, riskera att torska-stressen, men så här i början märkte jag inte ens av den.
Aina skrämde mig inte. Kunde jag få en prick? Det där var svennesnack. I min skola hade tolvåringar skulder hos kronofogden och var brända av skuldbelagda föräldrar eller skadestånd och klotterskulder till SL. Prickar och kronofogden bet inte på min sida av Haninge.

Man fick bli en sneaky bastard, en hal minikines som skurkarna i Bruce Lee-filmer.

Enda anledningen till att jag var rädd för att torska var mamma. Hon skulle bli så besviken och se mig som en tjuv. För att inte prata om pappas pisk när väl brevet från polisen damp ner i brevlådan. Hemma hos mig var det chilenska old school-regler som gällde. Min farsa var ingen svenne som bara skulle höja rösten och säga: ”Nu blir jag så förrrrrbannad!” För att sedan fortsätta: ”Du får inte gå ut på en vecka.” Och på det i lågmäld ton: ”Jag är så besviken på dig.” Den chilenska vägen betydde fett med stryk. Så fort jag klev innanför dörren skulle farsan komma rusande som en tjur.
Jag hade torskat en gång tidigare, när jag var grön och gått till OBS! för att jap skor, mest för att alla sa att det var så lätt. Men det hade blivit tvärtorsk. Jag hade haft sådan ångest över hur mina föräldrar skulle ta det och dagligen gått hem vid lunch för att bevaka den inkommande posten. Efter en månads väntan lyckades jag lägga beslag på brevet.
Problemet var att jag inte kunde förvara mycket kläder hemma, mamma skulle undra var jag hade fått dem ifrån. Man fick bli en sneaky bastard, en hal minikines som skurkarna i Bruce Lee-filmer. Jag köpte ett hänglås och tog ett skåp i potatiskällaren. När det var dags för fritidsgårdsdisco var det bara att gå ner i källaren och byta om till nya fina kläder så att jag såg fresh ut.
Mamma och pappa var medvetna om att jag var driftig. Det hade de lagt märke till redan i Chile och sedan hade det fortsatt i Sverige med kundvagnar och pantburkar. Därför gick det att komma undan med en och annan ny tröja liksom jag kunde backa en del plagg genom att ljuga om att de kom från loppisen. ”En kopia ju.” I den här vevan föddes min lillebror Cesar så mina föräldrars fokus var framför allt på honom.

Kläderna gav mig bättre självförtroende. Plötsligt blev jag en lågbudgetplayer och började jaga villaguzzar. Efter något år kom N.W.A. och Ice Cubes legendariska lines ”life ain’t nothing but bitches and money”. WORD, var det enda jag tänkte. Pengar pratar, pengar styr. Det hade jag tidigt noterat. Även om det bara var småpengar skänkte det något slags frihet. Livet blev enklare. För stunden. Mitt liv hade efter Chile förvandlats till en lång resa och jag hade inga direkta drömmar. Jag var rastlös och impulsiv och levde för dagen. Jag hade gått vilse i utforskandet av min nya omgivning. Pappa försökte ge mig tider. Var hemma senast elva. Men problem nummer ett var att det var fredag, och fredagsdiscot stängde vid midnatt. Och problem nummer två var att jag aldrig lyssnat på pappa som jag borde för att han var ute till sjöss under större delen av min barndom. Han saknade auktoritet. Visst, när jag efter lite häng i centrum kom hem kvart i ett på natten blev det stryk, men det hjälpte inte. Jag var en envis valp som ville ut och umgås med grabbarna på gården. Och barnen i Jordbro lekte inte direkt kull, snarare kurragömma med polisen.

Jag försöker inte rättfärdiga mina fuck-ups men man måste ta det här på allvar för att förhindra öden som mitt.

Är individen alltid ansvarig för sina handlingar? Jag var tretton fjorton år, omogen och nyfiken på livet. Lever man i ett fucked-up område är det ingen bra kombination. Om man aldrig har upplevt misär är det lätt att vara präktig. Starkast bidragande faktor till ett lyckligt liv är att födas på rätt plats vid rätt tillfälle och för det krävs tur. Inom filosofi kallas det för moral luck. Konservativa krafter lägger gärna allt ansvar på individen. Genom att skylla allt på individen kan de rättfärdiga sina skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar. I slutändan är det de själva som inte tar ansvar för samhället. ”Alla har ett val”, brukar det heta. Men en icke straffmyndig tonåring är inte tillräckligt mogen för att göra korrekta val. Men min läkare är chilenare, säger någon. Och alla kurder som går på KTH? Alla perser som läser till laboratorieassistent? Det handlar om segregation. Många av akademikerna med invandrarbakgrund hade turen att inte hamna i miljonprogram som Jordbro, Rinkeby, Angered, Rosengård, Gottsunda, Hisingen, Fittja, Husby. Eller så hade de uppmärksamma mammor som låste in dem. Jag försöker inte rättfärdiga mina fuck-ups men man måste ta det här på allvar för att förhindra öden som mitt.

I Jordbromalmsskolan blev folk slagna och trakasserade. Det gällde att stå på sig om man inte ville bli illa behandlad. Häftigaste shuno var han som kom med stöldgods och becknade. Präktigheten i skolan var fullkomligt underrepresenterad. Dialog med de svenska villaungarna existerade knappt. Det var vi mot dem för hela slanten.
Det hela var så tragikomiskt för några år senare stod det klart att de präktiga blattarna, som predikat det ena å det andra, fick köra taxi eller torka bord. Vad ska man säga? För att få ett kvalificerat jobb i Sverige måste blatte överglänsa svenne tre gånger om och gå Handels, juristlinjen eller bli läkare, utbildningar som leder till arbete där bara betyg och skola räknas, utbildningar där man är tvungen att skita i efternamn. Är man en medelmåtta med vanliga högskolestudier finns inga garantier.
Jag bara följde med strömmen och gled in på den kriminella livsstilen. En livsstil som skulle hinna ikapp mig i form av fängelse. Men en sak hade jag gemensamt med de präktiga blattarna: vi var alla marginaliserade från första stund vi satte våra fötter på svensk mark. Även om jag inte visste om det som trettonåring.

 I Jordbro regerade fattigdom, självdestruktivitet, ångest och dekadens

Jag var för utåtriktad för att hålla mig hemma. Mamma hade ingen koll på Jordbro så jag slapp olyckligtvis nog bli inlåst. Ett fucked-up område i Chile skulle aldrig ha klippta gräsmattor eller bra lägenhetsstandard. Den västerländska misären var annorlunda. I Jordbro regerade fattigdom, självdestruktivitet, ångest och dekadens men här fanns högre socialbidrag och fräscha trappuppgångar. Men det som gör ett område till utsatt är känslan av att den som bor där är mindre värd.
Det gällde att anpassa sig till Jordbro och bästa sättet att göra det var genom hustle. Hustle gav respekt. Que shuno len? Vem är snubben? Det är Carlos, shuno becknar kläder med Hugo och Mirkovic. Det hjälpte, men inte hela vägen. Jag var tvungen att lära mig slåss. I Jordbro gällde det att omgående sätta sig i respekt, särskilt om man var chilenare, för vi var underrepresenterade. Jag blev bra på att slåss men slogs sällan i onödan. Bara när någon försökte testa mig. De yngre och jämngamla hade jag under kontroll. Jag var trygg i skolan, på fotbollsplan, fritidsgården och på pendelstationen och kunde röra mig någorlunda fritt i Jordbro.

Hugo och Mirkovic lät mig följa med på spräck-missions som gick ut på att man spräckte rutan på stora skyltfönster och sedan i tysthet plockade ner den spräckta rutan. Det skedde oftast innanför tullarna. Man baxade in en större skruvmejsel i mitten på skyltfönstret mellan glaset och fönsterkarmen. Ett eller två hårda ryck och en kraftig spricka uppstod. Sedan gjorde man om det tills man fick till en fyrkant i fönstret. Därefter gjorde man små sprickor över hela ytan inne i fyrkanten. Sedan behövdes bara en knuff. Det hela gick att göra nästan ljudlöst vilket man också var tvungen till eftersom butikerna oftast låg på nedre botten av ett hyreshus. IR-detektorer var sällan riktade mot fönstren och vi kunde länsa allt där. Så började väktarna sätta magneter i fönstret och då var det racet slut.

Knogarna var stora som meloner.

Jag var hungrig på att jobba vidare och då blev det smash and grab. Butiker i city brukade lämna klockor i skyltfönstren: Omega, Raymond Weil och Tag Tauer fanns på menyn. När jag väl fått min första Omega var jag på topp. Det var ett snyggt smycke med tyngd. Jag började dejta villaguzzar och hade råd att bjuda på bio och McDonald’s.
Men som Biggie rappar: ”More money, more problems.”Jag fick en sju år äldre antagonist, Habib, som var grym på att slåss. Habib var bergskurd, född -67, och såg ut därefter. Knogarna var stora som meloner. Shuno var kung på att knocka folk. Bland de äldre grabbarna som åkte till Nynäshamn för att reppa mot rassar var han numero uno. En höger och jalla-bye. Habib kunde droppa rasister som bowlingkäglor.
Jag hade värsta oturen. Hugo åkte in för dråp. En snubbe hade supit ner och våldtagit hans syster och Hugo blev rasande. När han såg snubben på pendelstationen fick han blackout och cuttade honom hela vägen till kebaben snett emot stationen. Jag såg det från mitt fönster och sprang ner för att se vad som var på G. Hugo hade redan dragit och lämnat snubben död, lutad mot ett elskåp. Jag vände hem skärrad. Ville inte vittna.

Trakasserier från de äldre killarna var mer regel än undantag.

Senare samma dag greps Hugo i hemmet. Och med Hugo innanför murarna blev Habib min mardröm. Kurdjäveln måste ha haft vetskap om klockan. En dag när han satt horsad på pendeln sa han: ”Får jag titta på din klocka!” Jag fattade inte vad som var på G och räckte dum som jag var fram armen. ”Ta av dig”, sa Habib. ”Nä”, sa jag. En osman gör mycket ont, särskilt om avsändaren är bergskurd, och jag såg stjärnor. Klockan var borta. Visst kunde jag ta hjälp av mina småhomies, som Juanito, men när Habib hade abstinens och var roppad och inte hade sin höger tog han till stiletten. Vi vågade oss helt enkelt inte på honom.
Trakasserier från de äldre killarna var mer regel än undantag. Bar jag Ray-Ban kom en fem tio år äldre kille och ryckte dom med orden ”får jag testa”. Om jag hade ett parti finkläder gick snart snacket och de äldre ville ha ”rabatt”, det vill säga skampriser. Och när de inte krävde rabatt körde dom en ”jag betalar sen”, vilket betydde ”om du har tur så betalar jag”. Få av de äldre grabbarna i Jordbro var reko, de som var det gick att räkna på ena handen. Kurdjäveln rånade inte bara mig utan även mina vänner som saknade storebröder.
En annan gång stod Habib i min trappuppgång och väntade. När jag klev in fick jag en 357 Magnum upptryckt i ansiktet. Jag bleknade, benen bar knappt. Habib måste ha sett mig redan på pendeln men det hade varit packat med folk så han hade bestämt sig för porten där det gick att jobba ostört. Jag bar en guldkedja för tiotusen kronor och en Omega Constellation värd tjugotusen, helstål men toppbling för mig som bara något år tidigare sprungit omkring i Kuluskor.

Till slut började turkarna kalla mig horos – tuppen.

Nu var jag verkligen lack och ville ge igen men det verkade som en nästintill omöjlig uppgift. Jag ville inte längre vara en betydelselös hoodrat. Jag var tvungen att bygga upp ett rep och sätta mig i respekt för i djungeln räckte det inte enbart med hjärna. Mer träning, mer slagsmål. Helst spektakulärt så att det hördes. Genom Juanito fick jag en ny homie i Mehmet och vi tre bildade en respektfull konstellation. Efter ett tag lät de äldre mig vara. Med ett undantag: Habib. Den killen befann sig i en egen liga.
Efter att de äldre svenskarna i Jordbro hade baxat tobaken i centrum från taket hoppade vi in efter dem och tog smulorna. Det blev rätt mycket smulor i form av cigaretter och andra tobaksvaror. Vi becknade det mesta till juggarna i biljarden men hade ett litet stash kvar. Jag hade precis ätit en pizza på Höglundabadet och spelade lite på arkadmaskinerna när jag kände en tung hand på min axel. Jag vreds runt och vem var där om inte Habib. Jag hann inte ens tänka knas förrän jag fick en örfil och flög in i arkadmaskinen.
Habib drog en vänster i mitt mellangärde och jag kved.
”Var har du paran?” sa han.
”Vilka para? Vad snackar du om?”
Jag fick ett hammarslag i bakhuvudet så att jag föll till marken.
Habib började muddra mina fickor och hittade min bunt. Han gav mig en örfil.
”Inga para, va?”
”Varför måste du gå på mig hela tiden?” jämrade jag. ”Vad har jag gjort dig?”
Habib lämnade mig där. Nu fick det räcka. Jag sökte upp Juanito och vi gav oss ut på gatorna. Vi stötte på Mehmet och hans små homies som var ännu yngre än mina. Vi berättade att vi skulle sänka Habib. Mehmet såg förfärad ut men vi gjorde klart för honom att vi var trötta på Habibs trakasserier. Knattarna i hans crew bara bakk och försökte hålla stränga miner medan jag berättade om klockor, kedjor och para som jag blivit rånad på. Efter en stunds tystnad sa en kille jag uppfattade som en svenneunge: ”Gel len, vi går och snackar med idioten.” Jag förstod ingenting och såg granskande på Juanito för svennekillen var typ 1,20 lång.
”Han har rätt”, sa Juanito. ”Vi går dit allihop och utmanar han framför alla. Sen hoppar vi på han, vi är sex stycken …”
”Vi går”, sa jag. ”Knulla han.”
Mehmet och alla småknattar utom svennen tvekade men Juanito och jag tog täten och då följde resten med. Vi gick genom inhägnaden till fotbollsplanen där vi visste att Habib höll till, och gick fram till honom.
”Skäms du inte över att ta para från smågrabbar?”
Juanito blängde på honom och jag stod strax bakom. Den lilla svennen slöt upp bredvid mig. Vi var beredda på stryk. Mehmet och de andra småknattarna hade dragit.
”Vad säger du, len? Idiot.”
Habib gav Juanito en örfil som hette duga. Jag försökte mig på en flykick som inte ens träffade Habib. Lilla svennen måttade utan att träffa. Habib började jaga mig och jag sprang som en hund. Jag stannade och fintade som en spelare i amerikansk fotboll. Juanito försökte i sin tur jaga Habib men Juanito var shisko och hängde inte med. Så fällde Habib mig. Jag fick motta osman efter osman och försökte enbart skydda mig. Juanito och den lilla svennen började mata bakifrån.
De andra äldre killarna kom springande och försökte sära på oss.
”Ey, det räcker nu, vad gör ni snorungar!” ropade en.
Habib flög på den lilla svennen som skyddat mig. Juanito och jag försökte gå på Habib bakifrån, men han fick syn på oss och delade ut varsin hård osman. Jag grät, Juanito likaså. Halva Juanitos ansikte var rött efter örfilen. Men den lilla svennen hade fått in en halvträff. Med tårarna sprutande av ilska sprang jag på Habib igen och fick en smäll, reste mig och fick en stenhård osman igen.
De äldre slängde sig på Habib.
”Ey, det räcker, Habib, de är barn!”
En av dem vände sig mot oss.
”Stick härifrån!”

 Med ena handen riktade Manolo pistolen rakt upp i luften medan han med den andra pekade på dem som stod samlade runt oss.

Medan vi sprang hem till Juanito frågade jag vem den lilla svennen var och Juanito sa att han kallades Lilla Jani. Vi klagade över Mehmet och de andra fucking bangarna som stuckit.
Juanito hade glömt sina nycklar så han blev tvungen att ringa på dörren. Manolo öppnade.
”Tjena småpojkar. Vad gör ni?”
Vi försökte hålla färgen men var stressade och ögonen var rödgråtna. Jag vågade inte se honom i ögonen. Juanito försökte spela dum och tränga sig förbi men Manolo tog tag i honom och såg på våra svullna ansikten.
”Vad har hänt?”
”Ingenting”, sa Juanito.
”Säg till mig, jag är din farbror …”
Manolos röst blev allt högre samtidigt som han blängde på oss.
”Den där jävla horungen Habib spöade oss”, snyftade Juanito.
”Är det sant?”
Manolo såg på mig och jag nickade. Han sprang in i köket. Trettio sekunder senare kom han tillbaka med en Taurus i byxlinningen. När vi fick syn på den drog han sin kortärmade vita skjorta över den. Juanito och jag såg på varandra. Knas.
”Visa mig turkjäveln! Han ska aldrig mer kröka ett hår på er.”
Manolo såg upphetsat på Juanito. Vi började sakta röra oss runt Manolo i hallen, som blev allt argare.
”Hijo de puta, que se cree”, sa Manolo. Horungen, vem tror han att han är.
”Han spöar och rånar Carlos hela tiden. Vi tröttnade och försökte göra upp men han var för stark.”
”Sí?” Manolo såg frågande på oss och tänkte antagligen att grabbarna har stake.
Juanito nickade. Vi sprang ut med Manolo i täten, gruset dammade upp runt honom likt ett moln. De äldre var kvar på fotbollsplanen.
”Vem av dom är det?” sa Manolo hetsigt.
De äldre såg honom närma sig. När de fick syn på oss springande bakom Manolo såg de förvånade ut.
”Där, den store som sitter ner.”
Juanito pekade mot Habib som satt på en bänk med en klunga av spelande homies runt omkring sig.
”Res dig upp! Jag ska snacka med dig.”
Habib reste sig och stod bara där och såg dum ut. Manolo gav honom en höger som fick honom att börja fumla. Manolo drog fram Taurusen, fällde Habib, böjde sig ner och greppade honom runt halsen, gav honom pistolkolven i ansiktet.
”Lyssna nu, din lilla jävla horsare. Nästa gång du ens tittar på Juanito eller hans vänner kommer jag att skjuta av dig benen. Comprende, din smutsiga råtta?”
Habib nickade skärrad. Fick inte fram ett ord. Han visste att han fuckat upp. Med ena handen riktade Manolo pistolen rakt upp i luften medan han med den andra pekade på dem som stod samlade runt oss.
”Ni är vittnen. Jag har varnat. Nästa gång kommer jag inte vara lika snäll.”
Han stoppade ner Taurusen i byxlinningen.
”Kom nu, grabbar, så går vi till grillen och äter hamburgare.”

Från och med den dagen blev han min hjälte. Sådana snubbar är hjältar i Orten. Det är sådana man ser upp till. Snart förstod jag att Manolo var tungt kriminell. Bankrånare. Och en känd sådan. Manolo var son till en känd vänsterpolitiker som blivit mördad av juntan i Argentina på sjuttiotalet. Hans bror, Juanitos pappa, hade inte haft samma tur som Manolo och gick samma väg till mötes som fadern, torterad till döds av juntan på en fotbollsstadion. Därför tog Manolo hand om sin brors enda barn.

Manolos europeiska exil, eller äventyr beroende på hur man vill se det, tog i likhet med så många andra latinamerikaners sin början i Spanien. Där hörde han talas om Sverige som sades vara ett bra land. Han var närmast rabiat gringohatare men var inte längre politiskt aktiv. Nu ville han utnyttja gringoland så gott det bara gick. Och samtidigt ge igen, med eller utan lagen – det spelade ingen roll. Juntorna i de flesta latinamerikanska länder var den amerikanska högerns fel. Nu skulle han ”give back to the community”. Att det handlade om en avkrok i norra Europa, Sverige, och inte USA, var av underordnad betydelse. Manolo såg hela Västvärlden som hijos de puta – gringos horungar. ”Alla dom har en gemensam ekonomi. Knulla deras IMF, Världsbanken och deras multinationella företag som skaffat sig monopol med hjälp av fascister”, brukade han säga.

Han var tungt kriminell, hedersman och Juanitos förebild. I Sverige hade Juanito växt upp med alla tunga namn, de var som interiörer i hans vardagsrum. Hemma fanns ett kort där Juanito var tillsammans med Rade, Vlatko och Stor-Mohammed. Under nittiotalet var de stans tyngsta snubbar.

Beställ

Beställ "Spelet är spelet"

Fakta

Missa inget

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

En sida till? Fortsätt läs!