För varje ord en författare skriver blir han eller hon bättre.
Det måste åtminstone vara ambitionen.
Att bli bättre på poesin, bättre på strukturen, bättre på att vrida fram alla de känslor som är det mänskliga livet, och servera dem som en berättelse för läsare, och numera, lyssnare.
Jag firar tjugo år som författare i år.
Debuterade för två decennier sedan med Pesetas. En kokainstinn historia om drugdealers som börjar råna banker. Inte så lite inspiration till den boken kom från mina vilda år i Madrids nattliv i slutet av åttiotalet. Jag är glad att jag överlevde de åren, så här i backspegeln ter det sig långt från självklart.
Efter Pesetas kom Marbella Club. En roman om trafficking och kärlek och förtvivlan. Om orättvisor, och klasskillnader. Den är lika aktuell idag som för tjugo år sedan.
I samband med jubileet så återutger mitt förlag Pesetas, och Marbella Club, något jag är stolt över. Få böcker får ett andra och faktiskt tredje liv som dessa böcker nu får. Något rätt gjorde jag, och har väl fortsatt göra, hoppas jag.
Det var ett tag sedan nu, men jag har skrivit mycket om resande och gastronomi. Det har alltid varit en stor del av mitt liv. När jag skildrat den gastronomiska världen i text har det varit min ambition att fånga den enorma livskraft och glädje och galenskap som finns i den kulturen. Och hur vansinnigt kul det faktiskt är att äta mängder med dyr kaviar och bli sprängfull på vodka och bättre vin.
Jag har nog alltid levt som om varje dag är den sista. Och tänker fortsätta göra så. En livshållning som pandemin gjort tydligt är den rätta.
Jag ser mig efter alla dessa år av absolut hängivet skapande mer som konstnär och författare än som människa. Jag är helt upptagen av konsten och kan inte tänka mig att leva på något annat vis.