Hur växte nazismen fram? Läs ett utdrag ur ”Turister i Tredje riket”

Förord

Tänk dig att det är sommaren 1936 och du är på smekmånad i Tyskland. Solen skiner, folket är vänligt och livet leker. Ni har kört söderut genom Rhenlandet med dess imponerande vyer, slott och vingårdar och fascinerat sett de stora, tungt lastade pråmarna puttra uppströms längs Rhen. Nu är ni i Frankfurt. Ni har parkerat bilen, med den brittiska GB-klisterlappen tydligt fäst på baksidan, och ska just till att utforska en av Europas vackraste medeltida stadskärnor. Plötsligt dyker en kvinna med judiskt utseende upp från ingenstans och kommer fram till er. Hon ser ångestfylld ut och håller hårt i en haltande tonårsflicka med en grov ortopedisk sko på ena foten. Alla de hemska rykten ni fått höra om nazisterna – om judeförföljelse, dödshjälp, tortyr och fängelse utan rättegång – koncentreras just då i denna desperata mors ansiktsuttryck. Hon har fått syn på GB-lappen och bönar och ber om att ni ska ta med hennes dotter till England. Vad gör ni? Vänder ni förskräckt på klacken och går? Känner ni medlidande med henne men säger att det inte finns något ni kan göra? Eller tar ni barnet med er till tryggheten?

Det var dottern till det där engelska paret som berättade denna sanna historia för mig. Vi satt i hennes fridfulla trädgård i Cambridge en varm sommareftermiddag och drack lemonad, och när Alice visade mig fotografiet på en leende Greta som höll henne nyfödd i sin famn och bekräftade att just denna resehistoria fick ett lyckligt slut, så försökte jag sätta mig in i hennes föräldrars situation. Hur skulle jag ha reagerat i samma läge? På bara några sekunder drog jag slutsatsen att hur berörd jag än blivit av kvinnans elände och hur bestört jag än varit över nazisterna, så skulle jag med största sannolikhet ha valt medelvägen. Det är ganska lätt att föreställa sig hur man skulle svara på sådana omständigheter, men vet vi verkligen hur vi skulle reagera? Hur vi skulle tolka det som pågick mitt framför ögonen på oss?

Den här boken beskriver vad som hände i Tyskland under mellankrigstiden. Eftersom skildringen baseras på direkta vittnesmål nedtecknade av utländska besökare ger den en känsla av hur det verkligen var, både fysiskt och psykiskt, att resa i Hitlers Tyskland. En uppsjö av tidigare opublicerade dagböcker har grävts fram för att ge en levande, ny bild av Nazityskland, som förhoppningsvis ska kunna vidga, eller kanske till och med ifrågasätta, era tidigare uppfattningar. För dem som föddes efter andra världskriget har det alltid varit omöjligt att se objektivt på det som pågick under den här perioden.

Läs mer: 12 fascinerande berättelser från andra världskriget

Bilderna på nazisternas grymheter är så starka att de inte går att tränga undan eller bortse ifrån. Men hur var det att resa i Tredje riket utan efterkrigstidens facit i hand? Hur lätt var det då att veta vad som egentligen pågick, att förstå sig på själva essensen i nationalsocialismen, att förbli opåverkad av propagandan eller att förutse Förintelsen? Och bidrog erfarenheten till att förändra något eller förstärkte den bara de åsikter man redan hade?

Dessa och många andra frågeställningar utforskas i den här boken genom mängder av personliga vittnesmål. Kända personer som Charles Lindbergh, David Lloyd George, maharadjan av Patiala, Francis Bacon, kungen av Bulgarien och Samuel Beckett reste genom landet, men också mer ordinära figurer – från fredsivrande kväkare till judiska scouter, från afroamerikanska akademiker till veteraner från första världskriget. Studenter, politiker, musiker, diplomater, skolbarn och kommunister får också säga sitt, liksom poeter, journalister, fascister och konstnärer. Likaså kinesiska forskare, olympiska idrottsmän och en nazistvänlig norsk Nobelpristagare – och så förstås vanliga turister, varav många återvände år efter år för att semestra i Nazityskland. Dessa utvalda resenärers intryck och reflektioner skiljer sig förstås åt och är ofta direkt motstridiga. Men som helhet tecknar de en utmärkt tredimensionell bild av Tyskland under Hitlers regim.

Många åkte till Tredje riket av yrkesskäl, andra för att helt enkelt njuta av en fin semester. Ännu fler motiverades av en långvarig passion för den tyska kulturen, av att söka sina rötter eller bara av ren nyfikenhet. När demokratierna misslyckades på annat håll och arbetslösheten bredde ut sig kom högersympatisörer till Riket med hopp om att lärdomarna från en ”framgångsrik” diktatur skulle kunna användas i deras hemland, medan anhängare av Thomas Carlyles hjältedyrkande läror var ivriga att se en livs levande übermensch. Men även om resenärernas politiska uppfattning och bakgrund varierade var det en sak alla hade gemensamt – en beundran för Tysklands vackra natur. Man behövde inte vara nazistsympatisör för att tjusas av de gröna landskapen, floderna kantade av vinodlingar eller fruktträdgårdarna som sträckte sig så långt ögat nådde. Även medeltidsstäderna, de pittoreska byarna, de rena hotellen, den vänliga befolkningen och den hälsosamma, billiga maten – för att inte tala om Wagner, blomlådorna i fönstren och skummande ölstop – bidrog till att turisterna kom tillbaka år efter år, till och med efter att regimens avskyvärda aspekter börjat granskas mer ingående i hemländerna.

Naturligtvis överskuggar de mänskliga tragedierna under de åren allt annat. Men charmen i förkrigstidens Hamburg, Dresden, Frankfurt och München som hyllas i massor av dagboksinlägg och brev visar hur mycket annat det var som Tyskland – och hela världen – förlorade nästan helt på grund av Hitler. Från USA och Storbritannien kom fler resenärer än från alla andra länder i världen tillsammans. Trots första världskriget betraktade en stor del av den brittiska allmänheten tyskarna
som ett brödrafolk – alla gånger mer omtyckta än fransmännen. Martha Dodd, dotter till den amerikanske ambassadören i Tyskland, uttryckte en allmän uppfattning när hon sa:

”Till skillnad från fransmännen var tyskarna inga tjuvar, de var inte själviska och inte otåliga, kalla eller hårda.”

Missa inte! 14 böcker som håller minnet av Förintelsen levande

Engelsmännen blev också alltmer kritiska mot Versaillesfreden, som många då ansåg hade gett tyskarna lite väl dåliga villkor. Nog var det på tiden att man stöttade och sträckte ut sin hand till denna forna fiende? Dessutom var det många britter som tyckte att de hade mycket att lära av det nya Tyskland. Britterna fortsatte därför att resa till Riket både i affärer och nöjen även efter att medvetenheten om nazisternas barbariska handlingar spridits till allmänheten. Den amerikanske journalisten Westbrook Pegler skrev 1936 om britternas ”optimistiska illusion att nazisten är en människa under sina fjäll. Denna tolerans handlar egentligen inte om att man accepterar odjuret, utan snarare om en förhoppning att man genom uppmuntran och vädjan till dess bättre natur en dag ska kunna göra det rumsrent.”

Det låg mycket sanning i det. År 1937 uppgick antalet amerikanska besökare i Riket till nästan en halv miljon per år. De allra flesta var inställda på att njuta fullt ut av sitt äventyr i Europa, och eftersom de mest såg politiska frågor som ett störande moment så struntade de helt enkelt i dem. Vilket inte var svårt med tanke på hur mycket tyskarna ansträngde sig för att göra intryck på utlänningar – i synnerhet amerikaner och britter. Det fanns dessutom en särskild anledning till att amerikanska turister drog sig för att ifrågasätta nazisterna alltför ingående, särskilt i rasfrågor. En nedsättande kommentar om judeförföljelsen bäddade ju för jämförelser med USA:s behandling av sin svarta befolkning, vilket genomsnittsamerikanen sällan var så sugen att gå in på. De flesta turister som såg tillbaka på sina semesterresor i Tyskland före kriget trodde uppriktigt att de inte kunde ha haft en aning om vad nazisterna egentligen var på väg att göra. Och det är faktiskt sant att turister vid populära resmål som Rhenlandet eller Bayern inte såg så många klara bevis för nazisternas förbrytelser.

Självklart lade de märke till överflödet av uniformer och flaggor, de ständiga marscherna och heilandet – men var inte det bara tyskar som var tyskar? Utländska resenärer kommenterade ofta med avsmak de många antisemitiska uttalandena. Men även om behandlingen av judarna kändes obehaglig tyckte de att det var en inrikespolitisk fråga och inget de hade med att göra. Dessutom var de i många fall antisemiter själva och höll med om att judarna faktiskt hade en del att stå till svars för. När det gäller tidningarnas angrepp mot Riket bemöttes de ofta med skepsis, för alla kände ju till journalisternas förkärlek för sensationalism och deras tendens att blåsa upp minsta lilla småsak. Folk mindes också hur tidningarnas skriverier om tyska grymheter precis i början av första världskriget senare visat sig vara falska. Som Louis MacNeice uttryckte det:

Men inte hade vi med det att göra, intalade vi oss själva
Det enda turisten vill ha är status quo
Fix och färdig för turism.
Och tidningarna skrattade vi bara åt
Åt deras partipolitik och tomma invektiv.

Läs också: Förintelsen utplånade deras barndom – nu berättar de om tingen som blev kvar

Mycket av det ovanstående må stämma in på genomsnittsturisten, men vad ska man säga om dem som reste runt i Tredje riket i yrket? Eller de som uttryckligen åkte dit för att försöka förstå det nya Tyskland? Under de första månaderna av naziststyre var det många utlänningar som inte riktigt visste vad de skulle tro. Var Hitler ett monster eller ett mirakel? Även om en del besökare var öppna för intryck visar det sig att de allra flesta hade bestämt sig för vad de skulle tycka redan innan de satt sin fot i landet. De reste till Tyskland (precis som de gjorde till Sovjetunionen) för att bekräfta snarare än utmana sina förväntningar. Överraskande få tycks ha ändrat åsikt som en direkt följd av resorna. De som var böjda åt höger mötte ett hårt arbetande folk, fyllt av självförtroende, som skakade av sig oförrätterna till följd av Versaillesfreden samtidigt som de skyddade resten av Europa mot bolsjevikerna. För dem var Hitler inte bara en inspirerande ledare utan också – vilket den ena entusiasten efter den andra innerligt poängterade – en blygsam och ytterst uppriktig fredsivrare.

Slut på utdrag.